Jag tror fan inte att det är många som läser mina sporadiska rader på detta ställe. Men det gör väl iofs inte så mycket, jag har en bunt handskrivna dagböcker undangömda som ingen läser heller (hoppas jag). Funderade ett tag på att skriva ut adressen hit på fejjan, men kom fram till att jag ändå skriver mest till mig själv, för att "sortera" mina tankar på nåt sätt. Skrivande har alltid varit ett slags terapi för mig. Inte bara terapi, det är också mitt absolut effektivaste inlärningssätt. Inför prov läser jag stycke för stycke och och skriver sedan för hand ner det jag tror är viktigast ur varje. Det har visat sig vara en jäkligt bra metod just för min hjärna. Sätter jag nåt på print så vandrar det direkt från papperet upp i hjärnan och där fastnar det rejält. I alla fall tills jag pluggar inför nästa prov. Min hjärna är väldigt selektiv på det sättet. Den lagrar nödvändig information väldigt väl, och när jag får frågor på det jag lärt in kan jag i pricip återge exakt, ordagrant, det jag lärt mig. När det är dags för nytt prov är det som att den nya informationen "knuffar ut" den gamla, som inte längre behövs. Den bara slussas ut för att göra plats för det nya. Det viktigaste, det jag eventuellt kan ha nytta av rent praktiskt någon gång i livet, brukar dock lagras nånstans långt ner i bakhuvudet.

Just nu praktiserar jag avtalsskrivning för pluggets räkning. Klämde ihop ett kompanjonsavtal igår, ska hitta på ett annat slags avtal idag och ytterligare ett i morgon. Inlämning på torsdag, sen är jag högskoleklar. Det var jag visserligen redan innan denna kurs, men det visste jag inte vid kursens början så jag valde att läsa klart den ändå. Skadar ju inte.

Hm, vete fan om jag har så mycket att bidra med just här, just idag.
Startade dagen med en halvdan jogg Djulö runt (var ju snorhalt!), fortsatte hem till mig för att söka information inför ovan nämnda avtalsskrivning, gjorde en liten avstickare till stan för att köpa ett nät avocado samt en flarra saftglögg och, hör och häpna: spela på några av kvällens matcher. Nej, jag har inte blivit ersatt av en klon, halkat och slagit i skallen eller blivit spritt språngande galen. Tänkte bara att det kunde vara en kul grej att prova på. Har gjort det ett par gånger förut, men har aldrig komponerat ihop en spellapp helt på egen hand som idag. Självklart kommer det gå åt h-vete för de stackars lag jag tippat på eftersom jag har grym otur i spel, men satte bara en tjuga och det kan det väl vara värt för en stunds spänning. Går lappen in vinner jag dock 400 kr. Vore najs, jag har inte haft råd att förnya gymkortet. (Därav den halvdana joggen.)
Å andra sidan, går lappen in så hamnar jag väl i spelträsket. Då kommer jag bli kompis med den där stinkande tomteliknande skitgriniga karaktären som jämt hänger inne på kvarnen ihop med en krycka och nån thailändsk skitglad uteliggare. Jorå.

Nä, tänk om jag skulle ta och skriva det där kontraktet nu? Det vore nåt.

HäJDå.

Åh fan, det tog mig alltså hela 5 (!) timmar att hitta hit igen för att stilla mina törstande fingrar! Ok, jag insåg just att det där inte riktigt lät som jag hade tänkt mig. Skit samma.
På fem timmar kan mycket ske. I alla fall om man är jag. Har hunnit plöja igenom de sidor jag skulle till i morgon (provet är ju som sagt på tisdag, men jag har delat upp boken i antal sidor som måste läsas per dag). Det är jag mycket nöjd med.

Mindre nöjd med att jag även hunnit bråka med en närstående och därmed grina som en tok, något som ALLTID händer så fort jag blir minsta lilla upprörd nu för tiden. Speciellt när jag vet att jag har rätt. Har jag fel kan jag knipa igen tårkanalerna och vara martyr ganska länge, men frustrationen av att ha rätt och ändå inte få min vilja/åsikt igenom får alltid mina ögonlober att flyga rätt ut skallen. Jag hatar ju att grina, så när jag väl börjar grina så tänker jag såklart på hur mycket jag hatar det och då blir det ännu värre! Och den här gången var det mer än "minsta lilla upprörd", så vi snackar syndaflod.
Tyvärr är jag en fulgråtare. Det finns nog ingenting med mitt gråtande som skulle kunna väcka sympatier hos en människa som inte känner mig. Jag skulle inte kunna gråta mig ur parkeringsböter eller dylikt. (Särskilt inte med tanke på att jag inte har nåt körkort.)
Försökte gråta mig ur en fyllecell en gång. De la på några timmar extra och ringde psyk.

Hur som. Fulgråtare eller ej, ibland krävs fulgråtandet. Jag KAN "fingråta" vid vissa tillfällen när jag känner mig lite smått förorättad men ändå inte direkt ledsen. Då låter jag ingenting förutom en och annan snyftning, näsan håller sig i schack och tårarna rullar lite sorgset ner för kinderna.

Idag krävdes tydligen fulgråt. Det är faktiskt inget jag styr över. Jag kan inte kontrollera det när det blir så jäkligt. Gutturala läten och rinnande ansiktsöppningar all over the place.
Trist att börja bloggen på det här sättet, men shit happens.
Kan dessvärre inte gå in på detaljer, men jag fulgråter inte i onödan. Och inte utan att "yttre omständigheter" spelar in.
Men nu är ögonen torra. Näsan också! En liten seger. För jag fixade det faktiskt ganska bra, lät mig känna (och tjuta) i en timme sen stoppa undan bekymren för tillfället och inse att jag faktiskt inte hade dött av det.
Och just nu, i skrivande stund, så slog mig tanken att det kanske är just tack vare fulgråten som jag mår bättre nu!?
Det har hänt så sjukt många gånger förr att jag bara bitit ihop och accepterat när saker varit på ett visst sätt, tänkt att det inte finns något jag kan göra. Och låtit en liten sorgsen tår rulla.
Men även om det inte finns något jag kan göra åt en viss situation i sig, så finns det väl alltid något jag kan göra åt mitt förhållandesätt till situationen?
Japp.
Fulgråten kan komma, jag kan välja att låta den tömma alla ansiktsöppningar och acceptera att jag inget kan göra, och bara vara jävligt tacksam över att vissa saker är bra! Tack!

Skäms dock lite över en sak... Slutade röka i måndags. Helt. Klippte rakt av. Hade tyvärr lite tobak kvar som slinker ner nu :/ Jag som va så stolt...
Därav namnet på detta inlägg, se det som ironi eller ej...

Ett första litet test-inlägg bara för att se hur det här egentligen fungerar.
Sist jag bloggade var verkligen inte igår, men hade ändå hoppats att min gamla blogg skulle vara brukbar. Så var icke fallet, hela skiten tycks ha försvunnit.
Lite trist, hade gärna haft den kvar, om så enbart för att läsa den själv. Skrev ju en hel del och det hade varit roligt att spara till "äldre dar". Tacka vet jag den gamla hederliga skrivkonsten, hehe. Vet inte hur många dagböcker från förr jag har undanstoppade i diverse väl valda vråer.
(Där fick jag genast en idé! Utdrag ur dagböcker anno 90-tal kommer vid senare tillfälle publiceras ocensurerade här, läses på egen risk...)
Fick problem från steg ett med denna blogg så det är oklart hur länge den orkas med av mig (eller jag av den).
Men, som sagt, ett första försök här och nu!

Marie heter alltså jag. Ni som känner mig har med största sannolikhet fått adressen hit. Ni som inte gör det har väl haft oturen att hamna här på nåt jäkla vänster ändå.
Försökte mig på en någorlunda välformulerad presentation av mig själv under den käcka lilla bilden jag lyckades infoga, men resultatet blev ju tämligen torftigt. Ålder och namn och "läs själva" var det som fick plats i slutändan, efter otaliga försök att skriva mer men utan framgång då texten klipptes bort när denna nya spännande bloggsajt tyckte det räckte. Kanske kostar det pengar om man vill skriva mer. Kanske kommer detta inlägg klippas bort. Kanske (läs: definitivt) kommer jag då inte synas här mer.
Jag lägger inte pengar på "online-grejer". Det är nördigt.
(om candycrush vill bestrida detta påstående så kan jag till mitt försvar säga att det var ett svagt ögonblick med kanske en folköl för mycket inblandad och att jag verkligen behövde den där godisbomben för min självkänsla just då)
Hur som helst. Trots att jag redan vet vem jag är och är trött på att älta det så ger jag mig ändå på en ny, dock mycket komprimerad, sammanställning av mitt inre (vågar jag mig på ett nytt typsnitt för detta?):

Deltidsstudent, arbetslös i allmänhet, rastlös i synnerhet. Obotlig "allt-eller-inget"-människa, besserwisser som vet att jag inte vet ett skit. Älskar att grubbla över filosofiska ting (läs föregående paradox angående vetande så kanske du, liksom jag, blir smått galen). Älskar de jag älskar med varenda cell i kroppen, min mamma i synnerhet, och gör tamejfan allt för dessa relativt få individer. Kan hata ända nerifrån fotsulorna (bilder på djurplågeri gör mig mordisk) men har tack och lov ännu inte stött på någon i verkligheten som jag behövt känna mer än "allmänt ogillande" för. Kan vara fruktansvärt långsint men resignerar omedelbart inför en ärlig ursäkt. Jäkligt intelligent (ja, får jag skriva så?) men ibland pinsamt trögtänkt. Ganska söt för det mesta. Ganska snäll för det mesta (även om det inte alltid är från hjärtat). Skrattar lika högt som jag gråter. Kommer ofta för sent. Eller alldeles för tidigt. Kattmänniska. Gillar hundar. Så klantig att jag kan paja saker med en blick. Blir knäpp om jag inte får motionera. Blir knäpp om jag inte får tillfälle att koppla av. Är trött på att skriva denna text. Har beslutat mig för att lägga av.

Jahapp. Så blev det. Färdigexperimenterat med bloggen för nu.
Nu ska jag återgå till en skolbok, slutprov i privatjuridik nu på tisdag.
Tja!