Åh fan, det tog mig alltså hela 5 (!) timmar att hitta hit igen för att stilla mina törstande fingrar! Ok, jag insåg just att det där inte riktigt lät som jag hade tänkt mig. Skit samma.
På fem timmar kan mycket ske. I alla fall om man är jag. Har hunnit plöja igenom de sidor jag skulle till i morgon (provet är ju som sagt på tisdag, men jag har delat upp boken i antal sidor som måste läsas per dag). Det är jag mycket nöjd med.

Mindre nöjd med att jag även hunnit bråka med en närstående och därmed grina som en tok, något som ALLTID händer så fort jag blir minsta lilla upprörd nu för tiden. Speciellt när jag vet att jag har rätt. Har jag fel kan jag knipa igen tårkanalerna och vara martyr ganska länge, men frustrationen av att ha rätt och ändå inte få min vilja/åsikt igenom får alltid mina ögonlober att flyga rätt ut skallen. Jag hatar ju att grina, så när jag väl börjar grina så tänker jag såklart på hur mycket jag hatar det och då blir det ännu värre! Och den här gången var det mer än "minsta lilla upprörd", så vi snackar syndaflod.
Tyvärr är jag en fulgråtare. Det finns nog ingenting med mitt gråtande som skulle kunna väcka sympatier hos en människa som inte känner mig. Jag skulle inte kunna gråta mig ur parkeringsböter eller dylikt. (Särskilt inte med tanke på att jag inte har nåt körkort.)
Försökte gråta mig ur en fyllecell en gång. De la på några timmar extra och ringde psyk.

Hur som. Fulgråtare eller ej, ibland krävs fulgråtandet. Jag KAN "fingråta" vid vissa tillfällen när jag känner mig lite smått förorättad men ändå inte direkt ledsen. Då låter jag ingenting förutom en och annan snyftning, näsan håller sig i schack och tårarna rullar lite sorgset ner för kinderna.

Idag krävdes tydligen fulgråt. Det är faktiskt inget jag styr över. Jag kan inte kontrollera det när det blir så jäkligt. Gutturala läten och rinnande ansiktsöppningar all over the place.
Trist att börja bloggen på det här sättet, men shit happens.
Kan dessvärre inte gå in på detaljer, men jag fulgråter inte i onödan. Och inte utan att "yttre omständigheter" spelar in.
Men nu är ögonen torra. Näsan också! En liten seger. För jag fixade det faktiskt ganska bra, lät mig känna (och tjuta) i en timme sen stoppa undan bekymren för tillfället och inse att jag faktiskt inte hade dött av det.
Och just nu, i skrivande stund, så slog mig tanken att det kanske är just tack vare fulgråten som jag mår bättre nu!?
Det har hänt så sjukt många gånger förr att jag bara bitit ihop och accepterat när saker varit på ett visst sätt, tänkt att det inte finns något jag kan göra. Och låtit en liten sorgsen tår rulla.
Men även om det inte finns något jag kan göra åt en viss situation i sig, så finns det väl alltid något jag kan göra åt mitt förhållandesätt till situationen?
Japp.
Fulgråten kan komma, jag kan välja att låta den tömma alla ansiktsöppningar och acceptera att jag inget kan göra, och bara vara jävligt tacksam över att vissa saker är bra! Tack!

Skäms dock lite över en sak... Slutade röka i måndags. Helt. Klippte rakt av. Hade tyvärr lite tobak kvar som slinker ner nu :/ Jag som va så stolt...
Därav namnet på detta inlägg, se det som ironi eller ej...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror fan inte att det är många som läser mina sporadiska rader på detta ställe. Men det gör väl iofs inte så mycket, jag har en bunt handskrivna dagböcker undangömda som ingen läser heller (hoppas jag). Funderade ett tag på att skriva ut adressen...

Ett första litet test-inlägg bara för att se hur det här egentligen fungerar. Sist jag bloggade var verkligen inte igår, men hade ändå hoppats att min gamla blogg skulle vara brukbar. Så var icke fallet, hela skiten tycks ha försvunnit. Lite trist, h...